Ann Heberlein, den banala godheten och jag

”Jag har alltid betraktat välgörenhet som en borgerlig hobby – något som välbeställda damer ägnar sig åt för att kunna vältra sig i sin egen rättfärdighet.” Så skriver Ann Heberlein i en artikel betitlad ”Den banala godheten”(17/12) med en hänvisning till något hon läst i Strindbergs Röda rummet. Framförallt ifrågasätter hon det berättigade i att ge pengar till tiggare.

Kära Ann, och alla andra som delar hennes åsikt om det förkastliga att skänka pengar till behövande. Jag vill härmed göra en bekännelse: Jag ger ger pengar till tiggare. Jag inser att jag på detta sätt löper risken att bli kallad för diverse och betraktad som en naiv idiot. Men ok, jag tar risken. Varför gör jag det då?

För att förklara det skulle jag vilja använda mig av något som biskop Fredrik Modéus sa i sin predikan på nyårsdagen i Växjö Domkyrka. Biskopen tog upp det som vi alla ofta tänker på, det alltmer hårdnande samhällsklimatet. Och han ställde frågan: Tänk om vi vänjer oss? Tänk om vi sakta men säkert kommer att leva i övertygelsen att det är så här det ska vara? Och jag kom att tänka att det här är kanske en av kyrkans allra viktigaste uppgifter just nu, att se till att vi inte vänjer oss. Att om och om igen påminna oss om vårt ansvar för varandra och andra. Att stå emot. Det av ett antal kyrkoledare initierade Juluppropet till stöd för en mänskligare flygktingpolitik  är en sådan påminnelse. (Det är inte för sent att skriva under!)

Juluppropet_vinjettbild(2).jpg

Det som står på spel är inte bara vår inställning i en viktig fråga. Det är det djupast sett mänskliga hos oss som utmanas. Ann Heberlein efterlyser en rationell analys, där vi noggrant värderar vårt handlande efter effektivitet och långsiktiga verkningar. Ja, detta har vi rätt att begära av våra makthavare. Men jag som människa måste först och främst slå vakt  om mitt hjärta.

Och detta är skälet till att jag skänker en slant emellanåt till Kristina som sitter utanför min ICA-butik. Inte i första hand för att jag skall få ”vältra mig i min egen rättfärdighet”. Jag är långt ifrån så rättfärdig att det skulle finnas något att vältra sig i.

Nej, jag gör det för att jag är rädd, rädd för att jag så vänjer mig att gå förbi att jag till sist inte ser varken henne eller någon annan i nöd. Jag är helt enkelt rädd att bli så förhärdad att jag därigenom förlorar det som kännetecknar en MÄNNISKA, nämligen förmågan till omsorg, empati, medkänsla. Utan att först analysera och värdera. Jesus ger rådet att när vi ger en allmosa ska vi inte låta den vänstra handen få veta vad den högra gör. Det är en god bild för vad det handlar om.

Ann Heberlein menar att ge till tiggare är ”att understödja ett orättfärdigt och omoraliskt system”, att inte vilja arbeta för undanröjandet av själva orsaken till tiggandet och därmed motverka nödvändiga förändringar. När jag ger till Kristina så är det, enligt Ann, kontraproduktivt, naivt och dumt.

Jag är fullt på det klara med att om det gäller de rumänska tiggarna så behövs det sannerligen betydligt kraftfullare tag än det jag kan åstadkomma, och jag vill verkligen att de med makt kraftfullt arbetar för en varaktig förändring. Ingen, absolut ingen, skall behöva förnedra sig till att tigga.

Men jag ser en ung kvinna utanför ICA som inte anser sig ha något annat val än att i snö, regn, blåst och kyla utlämna sig åt mig och andra som skyndar förbi. Hon anser sig just nu inte ha något annat val. Och jag tror att hon är kapabel att bäst bedöma sin egen livssituation och vad hon nu anser nödvändigt, snarare än jag, en ”välbeställd dam”, från den övre svenska medelklassen.

Jag ger alltså som ett försök att inte i denna hårda tid förlora min egen mänsklighet. Enkla kvinnor i kyrkliga syföreningen som sannerligen inte var välbeställda har lärt mig. Liksom ytterst fattiga människor i Zimbabwe. Jag tar hellre dem till föredöme än något som Strindberg skrivit om för snart 140 år sedan.

Så kära Ann, om du i mitt givande kallar mig banal, då bär jag gärna den titeln.

Det blir inget glitter.

Jag ser henne varje gång jag går och handlar. En ung kvinna med färgat hår. Hon sitter alltid till vänster om ingången. Varje dag sitter hon där, i regn, snö eller solsken. Hon har säkert suttit där, med sin pappmugg, varje dag i över ett år nu. Hon pratar inte mycket svenska men nu kan vi heja på varandra, säga ”godmorgon” eller ”ha det så bra”. Jag undrar vad det betyder för henne att ”ha det bra”? Vilka drömmar om framtiden har hon? Vågar hon ha några? Inte var det väl så här hon tänkte sig livet, att bli sittande med en pappmugg utanför en affär och hoppas på någon enstaka slant. Och vad tänker hon när jag och andra strömmar förbi med våra bräddfyllda matkassar till våra fina bilar på parkeringen? Vad tänker hon om oss, om mig?

Ska jag önska henne ”god jul” nu när jag gör de sista inköpen? Men vad är en ”god” jul för henne? Julgransglittret känns rätt avlägset. Ska jag kanske tala om för henne att det inte är hållbart att tigga, att hon borde åka hem och skaffa sig ett riktigt liv. Den rika, vita överklassen alltid har ju alltid vetat vad som är bäst för fattiga.

gran1

The No-Glitter-Gran

Vid jul står en annan ung, fattig, utlämnad kvinna i centrum. I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en ung kvinna i Nasaret. Maria får det obegripliga beskedet att hon skall föda Guds son. I ett slag är hennes liv förändrat. Inte var det väl så här hon föreställde sig livet. ”Jag har ju aldrig haft någon man.”

”… och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne härbärget.” Jag måste läsa orden långsamt så jag ser vad de faktiskt betyder. Långt hemifrån, i utsatthet och extrem enkelhet får hon föda det barn ängeln utlovade. Det barn som kallas Guds son. Inte var det väl så här Maria hade tänkt sig att det skulle gå till, i ett stall bland djuren. Inget glitter precis. Vad Maria tänkte får vi aldrig veta. De första besökarna är inte familjen, vännerna därhemma. Istället är det ett gäng okända, fattiga grovarbetare som samlas runt barnet. Och det slår mig att sådana som jag hade varit mycket udda i sammanhanget. Den tiggande kvinnan vid ICA hade passat avsevärt bättre.

Men julen handlar inte om mig och vad jag skulle behöva göra för att passa in. På julnatten måste jag för en gångs skull släppa frågan om mig och mitt liv. Julen handlar om vad Gud gör för mig. Och för alla. Det är inte frågan om min väg till Gud, ett tema som vi annars älskar att tala om. Julens budskap hjälper mig inte att hitta min väg till Gud. Men det kan hjälpa mig att upptäcka Guds väg till mig.

Och det är så här Gud väljer att komma. Bräcklig, utlämnad, fatttig. Lämnad i bräckliga, fattiga utlämnade människors händer. Och det är så Guds son fortsätter sitt liv. Bräcklig, utlämnad, svag.

För en del är detta frånstötande. De finner det omöjligt att tro på en Gud som förnedrar sig. Men Guds son kommer till bräckliga, ofullkomliga, svaga människor för att dela deras liv, mitt liv. Inte ett liv sådant som jag önskade att det vore utan sådant som det är. Just nu. Jesus möter mig där jag är. Bara så är det möjligt för mig att möta honom, som inte har någon annan önskan än att dela mitt liv och låta mig veta att jag är älskad.

Och det är så vi måste möta varandra, som de bräckliga människor vi är. Bara där kan gemenskap uppstå. Bara när någon möter mig i min svaghet utan att gå sin väg eller vända sig bort kan jag känna mig trygg, kan jag vara den jag är.

Kanske en god jul för den unga kvinnan vid min mataffär inte består i en extra stor slant som jag stoppar i hennes mugg, utan än mer i att jag stannar, ställer ifrån mig kassarna, säger hej, ser henne i ögonen. Jag kan sannolikt inte ge henne det liv hon längtar efter, men jag kan möta henne som den människa hon är, jag är. Inte vika undan varken i blicken eller stegen utan stanna, om så bara för en stund. Jag vet inte om jag törs önska henne en glad jul. Men en välsignad. Det som hände i Betlehem tillhör alla.

En julpsalm. Utan glitter.

För att du inte tog det gudomliga dig till en krona,
för att du valde smälek och fattigdom
vet vi vem Gud är.

För att du lydde fram till det yttersta – döden på korset,
vet vi vad seger, vet vi vad väldighet,
vet vi vad Gud är.

För att du nedsteg hit till de plågade,hit till de dömda,
vet vi att ingen ensamhet finnes mer,
vet vi var Gud är.

Sv Ps 38:1-3. Text: Olov Hartman

Till alla som längtar, kämpar och hoppas önskar jag en välsignad jul! 

Ann-Christine Ruuth

X