Guds queer-teologi

Stallet i Betlehem överväldigar mig. Jag skrev om det före jul och jag måste skriva om det igen, för nu är det Trettondedag jul och Matteus berättar att stallet öppnar sig för långväga gäster. (Matt. 2:1-12)

Det finns ingenting som stämmer med Jesu födelse i Betlehems stall. Den som letar efter normer, regler, vad som passar sig finner ingenting av det. När Gud blir människa låter han det ske på ett sätt som utan tvekan inte kan kallas för något annat än queer. Jesus mamma blir gravid i allra högsta grad utanför äktenskapet, ja utanför alla normer om hur barn blir till. Själva födelsen sker långt hemifrån under de enklaste omständigheter, utestängda från ens ett vanligt rum. De första att besöka den nyfödde är ett gäng nattliga grovarbetare.

WiseMen

Bild: poetry.francismorilao.com

Nästa gäng är en grupp ”österländska stjärntydare”. Och har man någonsin sett några mer queera personer, i varje fall ur ett traditionellt judiskt perspektiv! Den fromma fantasin har gjort dem till tre kungar med olika hudfärg och givit dem namn: Kaspar, Melchior och Balthazar. Om detta berättar Matteus ingenting, inte ens att de var tre. På bibelns grundspråk grekiskan kallas de ”magos”, ett ord vi lånat till vår tids trollkarlar, magiker. En ”magos” på bibelns tid  hade ofta högt anseende som astrolog, siare och drömtydare. Det är fullt möjligt att de också var eunucker. Kastrerade män kunde ofta ha höga funktioner i ”österlandet” och ansågs ha högre insikt i andliga frågor. I rabbinska texter beskrivs oftast ”magos” som opålitliga lurendrejare. Och viktigast av allt: De var inte judar.

Gud bjuder alltså  in några icke-judiska spågubbar, kanske inte ens riktiga ”män”, att vara bland de första som får se världens frälsare! (Rita helst inte skägg på dem!) Gud sätter agendan, det är så här det ska vara. Och Guds Son fortsätter på samma sätt och bjuder in dem som andra för länge sedan räknats ut: Tullindrivare, horor, leprasjuka, romerska officerare, icke-judiska kvinnor, grova förbrytare, snorungar. Där andra stänger och sätter gränser tycks Gud hela tiden ha ett också-perspektiv: De också, och den, och den och dom…. Tills huset blir fullt.

Och jag måste påminna mig och dig om det här för det kanske är så i ditt liv som det ibland kan vara i mitt att man inte har någonstans att ta vägen med sig själv. Ingen öppnar dörren, ingen har tid, ork eller lust att fråga ”vad kan jag göra för dig?” Känslan av att inte passa in, att inte vara rätt, kan vara alldeles förkrossande.

Men Gud låter sig födas in i vår värld på ett sådant sätt att också sådana som du och jag skall våga tro att detta är för oss. Gud har inget ”problem” med någon av oss. Det är vår värld, vår verklighet, vår tillvaro som Gud kommer till för att göra slut på ensamheten. Få har uttryckt detta bättre än Olof Hartman:

” För att Du nedsteg hit till de plågade, hit till de dömda, vet vi att ingen ensamhet finnes mer, vet vi var Gud är.” (Sv Ps 38:3)

Ann-Christine Roxberg